Det här med beställningar är svårt. Jag drivs av lust och nyfikenhet när jag arbetar. Jag gör det som jag tycker är roligt att göra och som jag själv vill ha. Det är ju då, såklart, väldigt roligt att andra också vill ha samma saker och vill köpa det jag gör. Därför blir jag först glad för en beställning. Men sedan, om det blir för många beställningar på en gång, blir det ett hinder för de nya idéer jag får och vill genomföra.
Men jag måste ju göra det som säljs för att få en inkomst. Samtidigt kan jag aldrig komma upp i den mängd som gör att det går att leva på det. Så är det för hantverk i textil. Jag har provat att leva helt på det i drygt ett halvår. När jag jobbade jämt, dagar,helger och nätter gick det något så när ihop på hösten och vintern. Men sedan kommer våren och sommaren och då är inte stickat lika efterfrågat. Det blev för jobbigt, så nu har jag gjort ett val. Nu har jag ett annat halvtidsarbete parallellt. Nu tar jag bara beställningar på mindre arbeten och när jag själv kan. Åtminstone ska jag börja med det efter jul.
Egna erfarenheter? Någon?
Jag känner igen mig i det du beskriver. Vore det inte för pengarna!?! så skulle jag alltid säga nej till beställningar. För mig är det så att när jag stickar/skapar en tröja så är den ofta gjord i huvudet innan jag börjar sticka och medan jag stickar så går det igång en ny tröja och då är beställningarna ett elände. Nu har jag givit mig ett tidigt nyårslöfte att börja med tvåändstickning så att den tekniken sitter. Vill gärna kombinera flera tekniker i mitt stickande..
SvaraRaderaHåller helt med dig! Även fast jag inte experimenterar och hittar på tanker mer så ofta, kan beställningar kännas som ett hinder. För mig handlar allt om tid just nu. När jag väl kan komma iväg till min verkstad vill jag liksom köra järnet och inte sitta och dutta med små beställningar... SAMTIDIGT är jag ju jätteglad att folk VILL beställa av mig. Dagens I-landsproblem...
SvaraRaderaJa, jag tänkte också först att det var ett lyxproblem men sen tänkte jag om. Det handlar mer om att kunna försörja sig, utan att jobba ihjäl sig, och att samtidigt känna arbetsglädje. Att hitta en balans i detta. För det tror jag håller mig frisk längre och jag blir då inte en kostnad för samhället av den anledningen. Det är ett ansvar som jag måste ta.
SvaraRadera