Tröjhistoria

Något som känns väldigt speciellt, är när man ser någon på stan som har en halsduk, ett par muddar eller en tröja som jag har stickat. Ofta är det så, att jag först reagerar på att jag ser ett mönster som jag tycker är fint. Sedan kommer jag på ..."men det där har ju jag gjort". Då blir jag så himla glad. Då är det ett mönster, ett plagg som håller. Ett som jag själv inte har tröttnat på och som jag kan stå för. Visst har det hänt att jag också har sett saker som jag har gjort som jag inte alls gillar, och då känns det jobbigt. Men jag och kunden kan ju ha olika smak och det är ju ok. 


Häromdagen fick jag ett uppskattande mail från en kvinna som hade sett en av mina tröjor på Gotland, som någon hade fått i present. Det var en tröja som jag hade stickat för flera år sedan och som jag själv tyckte mycket om. Att få höra vart ens tröjor tar vägen, tröjhistoria, är väldigt roligt. Att också få höra att de fortfarande håller och att de fortfarande används, det värmer ens hjärta extra mycket. Det är det bästa beröm jag kan få och ger mig en kick till att fortsätta sticka. Så jag ger inte upp det än. Jag fortsätter, men i min takt.

Också en gammal modell som jag gjorde i flera färger.