Jag blev så glad när jag läste Kurbits inlägg om vävning i morse. Där skriver hon om att alltfler vill lära sig väva och att det har blivit en ökad efterfrågan på kurser. Ännu ett bevis på att min tro på en förändrad syn och en ökad medvetenhet om hantverk och vårt sätt att leva, är på gång. Det finns verkligen hopp om framtiden.
Min mormor i Pålmark, utanför Norrfjärden, utanför Piteå, vävde som alla kvinnor på den tiden. Vävstolen var ett hemmabygge och på den vävdes allt från tyg till kalsonger till vackra dukar och gardiner i växtfärgat entrådigt ullgarn. Vävstolen stod i en kammare på vinden och jag gissar att det blev mormors egna utrymme, ett ställe där hon kunde vara själv.
När jag för många år sedan fick mitt första lite större egna lägenhet, en trea i Sundbyberg med öppen spis, två våningar, trägolv och trädgård men med rivningskontrakt, bestämde jag mig för att jag ville väva på en riktig vävstol. Jag hade vävt på en hopfällbar Götavävstol tidigare men nu ville jag väva på en riktig vävstol. Jag fick min morbror till att skicka mormors vävstol med bussgods till Stockholm och jag minns än idag känslan av vördnad och lycka när jag packade upp den.
Nu börjar jag fundera på att väva igen. Inga fina, tunna dukar, det är inte vävstolen lämplig för längre, utan mjuka ulliga filtar i ullgarn. Vi får se om det bara blir en fundering eller en verklighet. Vävstolen står i alla fall uppe på vinden i vårt hus, i kammaren.
 |
| Vävsked inpackad i ICA-kuriren från 1955 |
 |
| Bommen är väl använd och nött av många slag med handen. |
 |
Så fin gammal vävstol du har!
SvaraRaderaJag har också min mormors vävstol,den ligger nerpackad i källaren och bara väntar på att få sättas upp igen, problemet är bara att jag inte vet hur man gör!
Jag var tyvärr inte ett dugg intresserad av att lära mig vare sig att varpa eller väva när mormor, farmor och mamma levde... och nu står jag här med låååååång näsa och en brinnande lust att lära mig!
Får väl gå en kurs så småning om!