"Samtalet" fortsätter...

Efter mitt förra inlägg kom det en del intressanta kommentarer på mina frågor och funderingar kring ull och sticktekniker. Det är spännande när det blir ett "samtal" på bloggen, när man delar med sig av olika erfarenheter och kunskaper. Man blir nyfiken och vill veta mera. Kanske man börja söka mer information om något som har dykt upp. Då lever bloggen.

Detalj på en kofta jag har ärvt.

Jag spinner vidare...

För dem som är intresserade av att veta mer om hur man gör en "steek", som det heter på engelska men som jag inte har något svenskt namn för; en variant som som en favoritbloggerska, Kate Davies, visar. Samt några fler exempel.

När det handlar om dagens ull och skillnaden på hur ullgarn kändes och luktade förr, så kom jag in på ett spår som handlade om superwashbehandlat garn. Jag har alltid hållit mig undan från superwashgarn, trots att det är så mjukt. Instinktivt. Det varken känns eller uppför sig som naturlig ull gör. Jag tycker att känslan i ett superwashbehandlat garn känns konstgjort och behandlingen är inte bra för miljön. Läs Clara stickar så förstår ni varför. Hon har skrivit om superwashbehandlat garn på sin blogg. Läs och lär, så kanske ni är extra noga nästa gång ni väljer garn.

Så lovade jag att hitta en bild på hur man "binder" trådarna bak vid långa flotteringar. Eftersom jag har svårt att förklara hur jag gör så hittade jag en bild i "Bonniers stora bok om stickning". En bok som jag för övrigt rekommenderar som uppslagsbok i handstickning. Där står det mesta och bilderna är mycket tydliga. Jag brukar sno garnet om varandra, vilket man kan se i exemplet längst ner. Men det blir mycket snyggare om man väver in garnet. Det ska jag prova nästa gång.

Fortsättning följer....